Det här med "likes" verkar ju vara en viktig detalj för de flesta, exakt vad en "like" är vet jag inte riktigt men jag har hört att jag har ganska många. Jag tror att många har fått för sig att en "like" är lika med värdet av någonting, eller i de flesta fall värdet av en individ. Det jag menar är att man kan tro att man är lite bättre än alla för att man har många "likes" på ett foto av sig själv, jag pratar inte typen familjefoto, utan jag tänker på selfies.

Och det här med hashtags, # ? Jag har hört att vissa till och med lägger till flera hashtags som man tycker passar sitt foto för att få såna där "likes", vilket jobb, kanske är man värd några likes för allt arbete. 

Selfies + hashtags (#såmångadunågonsinkankommapåävenfastdeinteensharm
edbildenattgöra) = likes = succé. 

Men glöm för katten inte (!!!!!) att ta bort alla hashtags som du lagt till efter en stund för att det faktiskt ska se ut som att du har precis såhär många likes utan en endaste liten hashtag, WOW!

Jag har dock aldrig som sagt var förstått mig på detta fenomen, jag får några likes ändå, precis som jag är. Men husse däremot, han har någon form av tävling vem oss som kan få mest likes, som han själv brukar uttrycka sig "den där *piiiiip* katten får *piiiiip* mer likes än mig"! 

Ps: jag fick 17 likes och husse 7...

/Mister

Året var 2010 och sommaren övergick till höst, jag var bara en liten kattunge när mamma D började se sig omkring efter en liten kisse. Jag var tingad redan från födseln och min uppfödare hade hållt mig kvar i två extra veckor i väntan på att min nya familj skulle hämta mig. Mina syskon försvann till nya familjer medan jag var kvar, det var sorgligt och jag grät när ingen såg. 

En tisdag i september tittade mamma D på blocket och såg en annons på mig - jag ville ha ett hem, D ringde till min uppfödare. Min nya familj hade ångrat sig innan de ens hade träffat mig, jag var till salu igen. Det hade ringt en familj precis innan mamma D och hon blev lovad mig om den famljen tackade nej. Det gjorde dom, mitt självförtroende var i botten. Men mamma D var förväntansfull, jag vågade inte hoppas vid det här laget. 

Men så kom den dagen, en regnig fredag var det nu och min uppfödare C packade ner mina leksaker och åkte tåget från Gräsö till Uppsala, jag skulle få ett hem. Det verkade vara påriktigt och sant den här gången. Men jag ville inte bli besviken och höll därför en låg profil. I Uppsala möttes jag och C upp av D. D hade med sig en rosa transportlåda till mig. Jag vågade inte tänka på framtiden längre, jag är en kille och här kommer hon med en rosa transportbur, snälla rädda mig! SAVE ME!

Min transportlåda placerades i baksätet på en varm bil och D knäppte bältet om buren. Vi åkte nu mot Nynäshamn, jag hade ingen aning just då, men nu vet jag att jag bor i Nynäshamn. Jag var rädd. Men jag blev lugn av att D pratade med mig hela vägen, jag blev även tilldelad mitt namn - Mister.

Vi kom till något som D kallade hem. Jag hade massor med leksaker, en klätterställning, godis och mat. Jag var skeptiskmen D sa att allt var mitt. D hade inga andra katter, bara marsvin som var i samma storlek som mig.

Jag var rädd och höll mig i transportlådan ett tag, men jag blev modigare och modigare och det verkade faktiskt som att jag hade kommit hem, på riktigt.

Min första dag hemma.                                                                                                                       

 /Mister 

Hej! Vad roligt att just du är här på besök! 

Jag ska börja med att berätta lite om vem jag är, varför jag är här och vad som kanske är på gång. Jag kommer berätta vad som hittills har hänt under mina fyra år som katt, lite tillbakablickar alltså blandat med senaste nytt.

Jag är Mister, en vit ganska fluffig katt (även om vissa faktiskt ifrågasätter just det, är jag verkligen en katt? Inte vilken katt som helst iaf). På pappret, som min mamma D fick av min uppfödare när hon köpte mig på tågstationen i Uppsala hösten 2010, står det att jag är en blandning mellan helig birma och perser, jag är alltså liiiite plattare än de flesta andra katter i ansiktet, det står även att jag är lilamaskad, alltså att mitt nylle skulle vara lila...? För mig är det ljusgrått, likså mina tassar och svans - och det är ju faktiskt så att det är jag som bestämmer sanningen. 

Det bästa jag vet är tonfisk, det har jag fått varje kväll kl 20:00 serverat på ett fat uppe på köksbänken sedan jag flyttade in hos min mamma. En annan sak jag gillar är när husse lämnar sängen på mornarna så jag får mamma för mig själv och såklart att bli kliad och klappad - men bara när jag själv vill, annars får det va!

Det var lite om mig, på återseende! 

/Mister